Inlägg nr. 4 - Prutning och lite till...
Hej, hej igen! Nu går dagarna fort. Det har bara gått fem dagar, men redan har jag tappat räkningen på allt vi hunnit med och dagarna börjar allt mer flyta ihop. Jag kan inte ljuga och säga att jag inte ser fram emot att få en rullande vardag när skolan drar igång, men fram tills dess tänker jag njuta av friheten och allt som finns att göra i Beijing med omnejd.
En rättelse från förra inlägget - tunnelbanan kostar inte 4kr/tur utan 2. Dessutom var det inga problem att skaffa kortet; problemen visade sig komma när vi skulle fylla på det. Som tur är kommer en vän till oss från Uppsala, en kinesisk utbytesstudent, på besök till Beijing imorgon och hon kan förhoppningsvis visa oss hur vi ska göra. Då ska vi även införskaffa ett elektroniskt lexikon, en kinesisk mobiltelefon och ett kinesiskt simkort.
Härom dagen var vår första riktigt kalla, ruggiga kinesiska vinterdag. En sådan där dag där en tjocktröja och en vinterjacka inte räcker och man önskar att man hade en två meter längre halsduk. En sådan där dag där solen inte alls tittar fram genom smoggen, och det enda man vill ha är en stor kopp varmt te. Den dagen besökte vi den olympiska stadion. Den där som jag, likgiltig inför allt som kan kallas sport, inte var speciellt intresserad, och således inte heller imponerad, av. 50 kronor kostade det att komma in i den, och det mest imponerande på insidan var hur brant det var. Ja, ja, 50 kronor är väl vad ett gymbesök kan kosta, och ett gymbesök är vad jag skulle vilja kalla klättringen till arenans högsta punkt. När vi var på väg ut från arenan insåg vi hur mycket häftigare den hade varit att se i mörker, så det blir nog ett återbesök till olympiska parken, men nästa gång behåller jag mina 50 kronor för mig själv och nöjer mig med exteriören.
Efter olympiska parken begav vi oss mot ett tibetanskt tempel som låg på vägen tillbaka till hotellet. Templet hittade vi tyvärr inte, men däremot fann vi oss plötsligt på en pittoresk, urtypiskt kinesisk gata. Där hittade vi en teaffär som vi smet in i och upplevde något som jag - tror - var kinesisk teceremoni. Vi letade även upp en hotpot-restaurang där man får en gryta i vilken man själv får koka sina ingredienser. Ingen höjdare, om man frågar mig - jag kokade mina grönsaker tillsammans med pojkarnas kött och dessutom var det jättedyrt. Nej, det gör jag inte igen om jag kan undvika det. Jag ångrar däremot inte att vi besökte gatan, den var helt fantastisk och den skulle jag rekommendera vem som helst!
Idag var vädret strålande igen och att jag fortfarande inte köpt några solglasögon börjar det bli ett brännande (get it?) problem. I vilket fall begav vi oss iväg på ett nytt försök att komma in i förbjudna staden. Kön var betydligt kortare och vi fick våra biljetter på bara några minuter. Förbjudna staden var stor och vi hann inte med allt, men nu har vi sett så pass mycket kinesisk arkitektur i Beijing-regionen att vi börjar tröttna. Man kan inte sluta förundras över hur stort allt är -förbjudna staden är verkligen en stad -, men de färg- och snickarglada detaljerna ser alltid likadana ut och dem har vi sett oss trötta på. Vi begav oss sedan även upp på en kulle som överblickade hela Beijing och det var verkligen en fantastisk utsikt.
Efter det blev det mat (dumplings), och det var verkligen gott. Dumplings är ett slags degknyte med någonting inuti. Pojkarna valde biff respektive fläsk och jag fick med tofu och spenat. Sedan tog vi en promenad för att hitta några butiker, men på vägen hittade vi sidenmarknaden (som Gunnar tidigare besökt men som då var stängt). Vi gick in och förundrades över hylla efter hylla efter hylla fyllda med (falska) märkeskläder. Peter frågade efter priset på en märkesjacka och fick svaret: "4500 kr". "För dyrt", sa Peter och skakade på huvudet. "Special price, just for you, 1500 kr", sa expediten då. Peter skakade på huvudet. "600?" tyckte expediten. Då började Peter gå där ifrån och hörde bakom sig: "2 jackets for 400 kr!" Helt galet.
Dagen avrundades med en kopp Green tea latte på Starbucks och en lugn färd tillbaka till hotellet. Nu sitter jag här igen, dricker vatten och provar allt konstigt godis och kakor jag köpt på mig. Nästa gång ska jag ta en bild på alla hyllmeter efter hyllkilometer med godis man möts av så fort man går in i en affär - kineserna tycker om sötsaker! Men nu, bilder:
En rättelse från förra inlägget - tunnelbanan kostar inte 4kr/tur utan 2. Dessutom var det inga problem att skaffa kortet; problemen visade sig komma när vi skulle fylla på det. Som tur är kommer en vän till oss från Uppsala, en kinesisk utbytesstudent, på besök till Beijing imorgon och hon kan förhoppningsvis visa oss hur vi ska göra. Då ska vi även införskaffa ett elektroniskt lexikon, en kinesisk mobiltelefon och ett kinesiskt simkort.
Härom dagen var vår första riktigt kalla, ruggiga kinesiska vinterdag. En sådan där dag där en tjocktröja och en vinterjacka inte räcker och man önskar att man hade en två meter längre halsduk. En sådan där dag där solen inte alls tittar fram genom smoggen, och det enda man vill ha är en stor kopp varmt te. Den dagen besökte vi den olympiska stadion. Den där som jag, likgiltig inför allt som kan kallas sport, inte var speciellt intresserad, och således inte heller imponerad, av. 50 kronor kostade det att komma in i den, och det mest imponerande på insidan var hur brant det var. Ja, ja, 50 kronor är väl vad ett gymbesök kan kosta, och ett gymbesök är vad jag skulle vilja kalla klättringen till arenans högsta punkt. När vi var på väg ut från arenan insåg vi hur mycket häftigare den hade varit att se i mörker, så det blir nog ett återbesök till olympiska parken, men nästa gång behåller jag mina 50 kronor för mig själv och nöjer mig med exteriören.
Efter olympiska parken begav vi oss mot ett tibetanskt tempel som låg på vägen tillbaka till hotellet. Templet hittade vi tyvärr inte, men däremot fann vi oss plötsligt på en pittoresk, urtypiskt kinesisk gata. Där hittade vi en teaffär som vi smet in i och upplevde något som jag - tror - var kinesisk teceremoni. Vi letade även upp en hotpot-restaurang där man får en gryta i vilken man själv får koka sina ingredienser. Ingen höjdare, om man frågar mig - jag kokade mina grönsaker tillsammans med pojkarnas kött och dessutom var det jättedyrt. Nej, det gör jag inte igen om jag kan undvika det. Jag ångrar däremot inte att vi besökte gatan, den var helt fantastisk och den skulle jag rekommendera vem som helst!
Idag var vädret strålande igen och att jag fortfarande inte köpt några solglasögon börjar det bli ett brännande (get it?) problem. I vilket fall begav vi oss iväg på ett nytt försök att komma in i förbjudna staden. Kön var betydligt kortare och vi fick våra biljetter på bara några minuter. Förbjudna staden var stor och vi hann inte med allt, men nu har vi sett så pass mycket kinesisk arkitektur i Beijing-regionen att vi börjar tröttna. Man kan inte sluta förundras över hur stort allt är -förbjudna staden är verkligen en stad -, men de färg- och snickarglada detaljerna ser alltid likadana ut och dem har vi sett oss trötta på. Vi begav oss sedan även upp på en kulle som överblickade hela Beijing och det var verkligen en fantastisk utsikt.
Efter det blev det mat (dumplings), och det var verkligen gott. Dumplings är ett slags degknyte med någonting inuti. Pojkarna valde biff respektive fläsk och jag fick med tofu och spenat. Sedan tog vi en promenad för att hitta några butiker, men på vägen hittade vi sidenmarknaden (som Gunnar tidigare besökt men som då var stängt). Vi gick in och förundrades över hylla efter hylla efter hylla fyllda med (falska) märkeskläder. Peter frågade efter priset på en märkesjacka och fick svaret: "4500 kr". "För dyrt", sa Peter och skakade på huvudet. "Special price, just for you, 1500 kr", sa expediten då. Peter skakade på huvudet. "600?" tyckte expediten. Då började Peter gå där ifrån och hörde bakom sig: "2 jackets for 400 kr!" Helt galet.
Dagen avrundades med en kopp Green tea latte på Starbucks och en lugn färd tillbaka till hotellet. Nu sitter jag här igen, dricker vatten och provar allt konstigt godis och kakor jag köpt på mig. Nästa gång ska jag ta en bild på alla hyllmeter efter hyllkilometer med godis man möts av så fort man går in i en affär - kineserna tycker om sötsaker! Men nu, bilder:
Kommentarer
Trackback
