vlogistica

Som ni nog vet är kinesers ideal att efterlika västerlänningar. Ögontejp (som man använder för att klistra upp ögonlocken med, så att man ska få "dubbla ögonlock", som vi västerlänningar) och whiteningkräm kan köpas i var och varannan butik. Främst framträdande är whiteningtrenden. Då och då stöter man på en kines med en tydlig rand mellan hals och ansikte, där de varit lite för iträgna med användandet av dessa krämer, på samma sätt som detta kan hända i väst, fast då med brunkrämer. I vilket fall, jag har en historia att berätta och den här gången börjar historien i en helt annan ände:

I måndags åkte jag, några andra svenskar och några koreaner iväg för att åka skridskor. Idén hade, under fredagen innan, kommit från koreanen (nordkorean, till min stora förvåning; hon är dotter till Nordkoreas ambassadör i Kina) och vi var några stycken som glatt hakade på. Vi tog buss 111 och efter 5-10 minuter fann vi oss i ett stort modernt shoppingvaruhus. Bottenplan verkade infesterat av klädbutiker men efter att vi tagit rulltrappan (den längsta rulltrappa jag någonsin åkt i) till tredje våningen insåg vi snabbt att detta var en västerländsk matgalleria. KFC, McDonalds, Pizza Hut, Dairy Queen, med fler västerlänska, samt japanska och koreanska restauranger fyllde upp det enorma utrymme som utgjorde gallerian. När vi kryssade fram mellan den ena restaurangen till den andra kände vi plötsligt en kall vind: vi hade nått vårt mål! Mitt inne i den enorma shopping/matgallerian låg en ishall, där små Drakar och Fenixar (kinesiskt uttryck för barn som blir manade att studera, studera och återigen studera) flög runt i piruetter och invecklade konståkningsmönster. Vi begav oss ner till rinken och där hasade vi runt på hyrda skridskor i en och en halv timme.

Äntligen börjar vi närma oss poängen i min berättelse: skridskoåkningen gjorde mig sjuk. Jag har i några dagar nu legat nerbäddad i en förkylning (inget farligt, mind you), men idag, när Jenny kom hem från lektionerna, bestämde jag mig för att följa med henne och äta på vår stammisrestaurang. Osminkad och blekare än vanligt, tack vare förkylningen, begav vi oss och så fort vi satt oss ner kom vår favoritservitris. Hon såg på mig och utbrast: "Vad fint blek du är idag!"

---

Härnäst väntar ett lov(!), söndag till tisdag. Då ska vi förmodligen besöka Beijing Zoo, något som, i alla fall jag, sett fram emot mycket!

Som jag nämnt tidigare är uni här lite grann som grundskolan i Sverige - nu senaste beviset: friluftsdag. Om några veckor ska vi ha en friidrottstävling med alla utländska studenter. Idag på lektionen tog läraren upp det här och frågade glatt vilka som ville vara med. "Ruben, vill du stöta kula? Karl, ska du kasta spjut kanske? Louis, du ska väl springa 100 meter?"
Asiaterna och tjejerna i klassen frågade hon inte. Inte förrän hon, förmodligen lite på skämt, frågade: "Ica, vill du springa 100 meter?" Jag tittade förvirrat upp från pappret jag suttit och skärskådat och sa: "Ehh?". Det betydde tydligen "ja".
När vi senare gick fram till katedern för att skriva upp oss på respektive listor såg jag att det på en lista fanns alternativet '1500 meter'. Jag frågade läraren om jag kunde vara med i den istället, varpå jag fick en blick tillbaka som jag sent kommer glömma. Chocken i lärarens ögon lös igenom och hon utbrast högt: "Det är för långt, då blir du ju trött!?"
"Men...", sa jag, men blev tystad när läraren pekade på listan.
"Det där är ju killarnas lista", sa hon och gav mig istället tjejernas.
"Jaha", suckade jag och skrev upp mig på 800 meter, det längsta alternativet på tjejernas lista.

Precis utanför min bostadsbyggnad finns ett sportfält. Där brukar jag och Jenny gå och träna mest varje/varannan dag. Ibland springer vi några varv, ibland spelar vi badminton och ibland leker vi med hantlar. Men oavsett vad man hittar på kan man vara säker på att alltid ha underhållning. Vid sportfältet finns nämligen något som jag aldrig stött på innan: lustiga träningskläder och fantastiskt underliga springstilar.

Jeans och vinterjacka var länge det uppenbara valet av träningskläder. Nu när det börjat bli varmare är vinterjackan oftare av än på, men jeansen håller de fast vid. Människor som "springer" i så långsam takt att jag går om dem är inte heller ovanliga och de som går eller springer baklänges är fler ändå. Vissa anser att armarna bör få en lika genomgående träning som benen och ser mer ut som att de fäktar mygg än att de faktiskt tränar. Mer än så skulle jag nog kunna komma på, men nu måste jag iväg och plugga så kram på er alla och hoppas ni mår bra!

För några veckor sedan var jag och mina reskamrater på en färd. Marco Polo hade nog inte så mycket att göra med vår färd egentligen, men enligt dokumentation besökte han under sina resor i Kina Suzhou – en stad som han kallade för en av världens vackraste. Som jag sagt innan är vintern fel årstid för att bedöma Kinas skönhet, men när vi första morgonen vandrade längs med Suzhous gator fick var och en av mina reskamrater ett bett i näsan av besvikelse. Vi hade färdats tio timmar och bra många fler kilometer söderut till en plats som såg ut som ett mindre Beijing. Vad värre var, med ohyggligare traffik och en för oss nästintill oförståelig dialekt, som försvårade resor och kommunikation, hade vi inte lätt att se skönheten i Suzhou.

 

Vi bestämde oss för att gå på jakt efter Suzhous skönhet. Mitt under vårt letande efter Suzhous berömda kanaler (Suzhou kallas ofta för “Kinas Venedig”) fick vi ett sms från vår kinesiska vän. “Glad röd lyktfestival på er!” skrev hon, men vi reflekterade inte särskilt mycket över det. Inte förrän senare på kvällen, på vägen tillbaka till hotellet (efter att ha hittat, sett och suckat över Suzhous intetsägande kanaler), förstod vi vad hon menat när vi såg en röd lykta stiga mot den skymmande himlen. Minuter efter det var himlen full av röda ljuslyktor som svävade på vinden över kanalerna. De lyfte högre och högre och försvann till slut i horisonten bakom smogen. Vi gick genast ner till kanalerna för att se om vi skulle kunna få möjlighet att tända lyktor själva. Där hittade vi mängder av människor som gärna hjälpte utlänningar med lyktorna, samt en vacker kvällsmarknadsgata som genomborrade ett äldre område fullt av typisk kinesisk arkitektur. När vi gick fram längs med Suzhous marknadsgränder och såg lyktorna flyta förbi över himlen försvann alla onda tankar som byggts upp över dagen. Vi enades alla om att Suzhou (med sina kanaler och pittoreska marknadsstånd) var precis rätt ställe att vara på under lyktfestivalen.

 

Dagen efter begav vi oss mot Suzhous andra turistmål: nämligen trädgårdar. Arkiteturstudenter i hela Kina åker till Suzhou för att titta på de fantastiska trädgårdarna. Vi hade bara tid för en så vi valde ut den största och jag måste medge att det var fint. Som mitt genomgående tema lyder: det hade varit finare på våren och sommaren, men stället hade sin charm och arkitekturen här skiljde sig även lite från den vi sett I Beijing. Efter det besökte vi en Pagon (ett högt torn i traditionell kinesisk stil) men mer än så hann vi inte på den korta tiden vi hade. Morgonen därefter bar det nämligen iväg mot Shanghai.

 

Shanghais mest kända gata är the Bund, ett promenadstråk längs med floden som genomborrar Shanghais hjärta. På andra sidan av the Bund ligger gamla västerländska kolonialhus. Där gick vi en liten stund och förundrades över Shanghais skyskrapor, som vi skådade på andra sidan floden, samt över hur många utlänningar vi såg. Shanghai är känt för shopping samt neon och båda varorna såg jag mycket av. Första kvällen strosade vi längs the Bund och tittade på Pudongs blinkande neonljus, vilket var en häftig upplevelse. På morgonen efter hade pojkarna fått sig en släng av matförgiftning så jag tog en taxi in till stan och strosade runt själv i några timmar. Sista natten åkte vi upp i det stora klottornet på andra sidan floden. Jag kan inte minnas hur många meter upp det var, men det var säkerligen så högt upp som jag någonsin varit i mitt liv.

 

Den finaste kanalen vi hittade i Suzhou:

Tyvärr var det fruktansvärt svårt att fotografera lyktorna. Jag har några videor också som jag ska försöka få upp.

Årets första vårtecken. För ungefär tre veckor sedan.

Tänk dig att du sitter i en skolbänk. Läraren har nyss lämnat fram till dig ett papper. Du tittar på pappret, registrerar vad som står där och vänder sedan blicken mot läraren, förvirrat. Läraren nickar uppmuntrande mot dig. "Gör det som står på pappret, du". Så du sätter igång.

Pappret är fullt med bokstäver. Allting utan mellanslag och på ett språk du bara kan några ord på. Uppgiften är att sätta mellanslag, att bestämma vilka bokstäver som hänger ihop och bildar ord. Och att bestämma vilka bokstäver ska stå för sig. Det är vad vi gjorde på lektionen idag. Jag skulle vilja kalla det gissningslek.

---

Med tanke på händelsena i Japan vill jag säga några ord om hur det påverkat oss här: jag har några klasskompisar som panikar lite smått och googlar efter uppdateringar om situationen stup i kvarten. Och jag oroar mig för mina vänner och andra människor som bor i Japan. Kort sagt har händelsen inte påverkat oss här speciellt mycket alls. Enligt senaste uppgifterna har radioaktiviteten inte nått Kina ännu och eftersom prognosen för veckan framöver är sol är det ingen mening att oroa sig. Kinas tidningar håller relativt tyst om händelsen än så länge och jag har ingen lust att panika förrän det verkligen behövs. Vilket jag hoppas inte kommer behövas alls. Hoppas ni alla där hemma mår bra och låter bli att äta blåbären nästa sommar (eftersom de kommer vara fulla av radioaktivitet).

Redan från vårt allra första besök på skolan blev det rätt klart att vi inte får göra vad vi vill här. Efter ett tal av rektorn stod "introduktion om viktiga saker" näst på tur och det var intressant. En liten försynt kinesiska klev fram till mikrofonen och började berätta om än den ena, än den andra (på engelska, som tur var) invecklade blanketten vi skulle behöva fylla i. Sedan, till vår förvåning, följde något som jag inte sett sedan högstadiet - moralkakelektion:

"Ni får inte bryta emot skolans regler, ni får inte bryta emot Kinas regler, börja inte bråka med någon på stan och ifall någon kommer fram och knivhotar er så ge dem bara er väska. Ta inte svarttaxi, gå inte hem själva på natten, det är farligt att röka, det är farligt att dricka, osv. osv." Allting understruket med groteska före-och-efter-bilder på människor som gjort dessa saker. En söt liten flicka blir till en rödsprängd gammal kvinna med spretigt hår och grådassig hy. En vanlig grabb får plötsligt häng och mustasch. Ja, ni fattar.

På lektionerna fortsätter spektaklet. "Ät inte för mycket, då blir ni tjocka, rök inte, för då kan ni bli sjuka, drick inte för det är farligt, var inte uppe till klockan 3 på natten och sov till klockan 11 på morgonen, för det är farligt (!)".

Konstigt. Jag trodde jag skrev "21" i åldersrutan när jag lämnade in min ansökan till universitetet. Jag måste råkat skriva "12".

På lördagen i förra veckan tog vi vårt pick och pack och flyttade in på skolan. Jag hamnade i ett rum tillsammans med Jenny, min goda vän från Uppsala, och det är jag nöjd med. Rummet är väldigt fräscht, om än lite kallt, men efter ett besök på IKEA respektive Walmart var även det problemet avhjälpt (med filtar). Duschen är en äkta kinesisk dusch och jag kan inte riktigt påstå att jag kommit över det än: duschen är så gott som rakt ovanför toaletten och vid sidan om där man står finns det några rostiga rör. I övrigt är badrummet stort för att vara kinesiskt.

 

Varje morgon vid halv nio kommer städtanterna (förlåt, hygienteknikerna) och petar lite grann på golvet med en borste, samt tömmer papperskorgarna. Jenny, i egenhet of her being petig städtjej, har köpt in en mopp och lite skurmedel, och jag, i egenhet of my being petig ordning-och-redatjej, har köpt in lådor, mappar och annan förvaring.

 

Lektionerna, ja. Måndag till fredag, åtta till tolv, allting på kinesiska. Fyra ämnen: Läsa, Lyssna, Tala och Kinesiska. Eh, ja, så kallas den, men vad “Kinesiska” faktiskt är, är grammatik och nya ord. Lärarna är väldigt söta och trevliga. Förstås är det väldigt svårt att hänga med i två timmar långa lektioner bara kinesiska men lärarna är väldigt pedagogiska och frågar hela tiden “明白了吗?” (Förstår ni?)

Innan terminen började fick vi alla göra ett prov för att se vilken nivå vi var på, för att sedan bli sorterad i en grupp. Jag hamnade i grupp tre, men efter att ha gäspat mig igenom grupp tres lektioner första skoldagen bestämde jag mig för att i alla fall prova grupp fyra. Jag och några andra vänner gick på en lektion och vi konstaterade på en gång att det kändes mycket bättre, så där stannade vi.

 

Campus då? Det är stort. Än så länge har jag sett en sportarena (med gym och pingpong-hall), lunchrestaurang nummer 2, cafeteria nummer 2 och 3, snabbköp nummer 2, en lågstadieskola och en väldans massa lägenheter innehållandes studentrum. Tydligen ska det även finnas tre bibliotek, men de har jag ännu inte sett skymten av.

 

Skolhusen ser precis ut som i filmer. Asiatiska skolor följer, av någon anledning, alltid samma struktur. Tre, kanske fyra, våningar höga hus, en lång korridor på varje våning, med kanske sju klassrum i varje korridor. Klassrummen har två ingångar, med glasrutor på, så att vem än som vill kan se in. Klassrummen heter 401, 402, 403 osv. osv. Fyran står för våning, resten för grupp. Grupp ett är i klassrum 401, grupp två i 402 etc. Skolhusen är öppna varje dag i veckan. När jag till exempel gick dit idag (söndag) för att fota, möttes jag av några klasskompisar som var där och spelade pingis i korridoren, samt ett gäng lärare som satt och pratade i lärarrummet. När jag berättade varför jag var där så var de mycket hjälpsamma och sa åt mig att ”等一下”(vänta ett ögonblick) och sprang iväg. När de kom tillbaka hade de nycklar så jag skulle kunna fota även inne i mitt klassrum.

 

Som jag tidigare nämnt var jag, när jag åkte, förvissad om att den största kulturkrocken skulle vara en som jag aldrig kunnat ana - något som inte är så uppenbart att mina vänner skulle förvarna mig för det och så annorlunda att jag aldrig skulle kunna ana det själv. Den största kulturkrocken jag råkat ut för hittills - och något som berör mig så illa att jag betvivlar att jag kommer kunna kalla någon annan kulturkrock för stor - är tiggarna.

Mitt första möte med tiggare var tiggarna man ser på gatan. Människor som sitter på filtar lite varstans. Inte med instrument eller lutade mot en vägg. Nej, här sitter tiggarna mitt i gatan och visar upp sina bölder, stympade lemmar och stora sår. Ingen säger ett ljud och de tittar skamset ner i marken. Det samma gör de som går förbi.

Möte nummer två var inne i tunnelbanan. Ibland hör man någon komma på med en högtalare som bullrar ut musik. Långsamt hör man musiken komma närmare, allt eftersom högtalarnas ägare pressar sig fram genom folkmassan. Man tittar ut över folkhavet för att fånga en glimt av tiggaren i fråga, men man kan inte se någon. Svaret kommer när musiken är så pass nära att den är öronbedövande. Det är då du inser att tiggaren är en dvärg. Likväl kan man, när man minst anar det, bli knackad på axeln. Förvirrat (man talar inte med någon annan på tunnelbanan här, förutom för att säga "xiache" (Jag ska gå av)) vänder man sig om för att se vad personen vill och man blir alltid lika chockad när personen som, utan ett ord, står och drar en i ärmen visar fram en liten lapp där det står "jag är dövstum, snälla skänk pengar". Hade detta hänt i Sverige hade jag avvisat dem och avfärdat dem som lögnare: vi har system för att ta hand om människor. Oavsett om du är dvärg, sinnessjuk eller dövstum har du i Sverige möjlighet till ett vanligt liv. Det är en möjlighet som inte finns här och om du är annorlunda blir du utsjasad på gatan att tigga - "varsågod, ditt nya jobb!"

Trots att mitt första möte definitivt är hemskast så var möte nummer två det som mest berörde mig illa. Den skapade den första riktiga insikten att Sverige och Kina är olika och att Kina fortfarande har en lång väg att vandra.

---

Nu är jag inflyttad och internet-ad och kan börja skriva igen. Nästa inlägg kommer i helgen och det kommer handla om min vecka på skolan! Kram på alla där hemma! (P.S. Nu börjar det bli varmare här, hur har ni det där hemma?)