Inlägg nr. 21 - Uppdatering
Dagarna blir allt varmare och européerna i klasser blir allt sjukare. Ett ljus gick upp idag, när läraren varnade oss för den starka bakteriekulturen som blommar upp i takt med värmen. Förutom denna Kinas svaga punkt fortskrider dagarna som tidigare: plugg, träning, böcker, fester...
Bevis på att kineserna har ett annorlunda synsätt kastas över oss varje dag. Ska läraren ta ett exempel på vricka foten lyder det såhär: "En pojke kommer till sjukhuset med vrickad fot. Varför då? Jo, han har spelat fotboll. En flicka kommer till sjukhuset med vrickad fot. Varför då? Hon har förstås gått i högklackat". Lärarna gör även sport av att mobba elever. En stackars kille har blivit vår grammatiklärares punchbag. Ska hon ge exempel på något som förstör för andra: den här pojken. Ska hon ge exempel på något som ingen gillar: den här pojken.
Jag har väldigt låga uppdateringsmöjligheter just inte. Inte för att jag är mer upptagen, utan för att internet är fruktansvärt dåligt. Jag skulle älska att lägga upp alla videor och bilder jag tagit, men det går helt enkelt inte. Jag får därför fortsätta med mina skrivna inlägg (förhoppningsvis kan man kanske få in en bild här och var i alla fall) och så tar jag en bildbomb när jag kommer hem! Kram på er alla där hemma!
Bevis på att kineserna har ett annorlunda synsätt kastas över oss varje dag. Ska läraren ta ett exempel på vricka foten lyder det såhär: "En pojke kommer till sjukhuset med vrickad fot. Varför då? Jo, han har spelat fotboll. En flicka kommer till sjukhuset med vrickad fot. Varför då? Hon har förstås gått i högklackat". Lärarna gör även sport av att mobba elever. En stackars kille har blivit vår grammatiklärares punchbag. Ska hon ge exempel på något som förstör för andra: den här pojken. Ska hon ge exempel på något som ingen gillar: den här pojken.
Jag har väldigt låga uppdateringsmöjligheter just inte. Inte för att jag är mer upptagen, utan för att internet är fruktansvärt dåligt. Jag skulle älska att lägga upp alla videor och bilder jag tagit, men det går helt enkelt inte. Jag får därför fortsätta med mina skrivna inlägg (förhoppningsvis kan man kanske få in en bild här och var i alla fall) och så tar jag en bildbomb när jag kommer hem! Kram på er alla där hemma!
Inlägg nr. 20 - Jobb i Kina
Att få fatt i ett jobb kan vara svårt. I Sverige. I Kina däremot finns det alla möjliga sorters jobb. "Har du inget jobb? Nämen, så kan vi inte ha det, då får du väl stå här i butiken då, tillsammans med fem andra kassörskor som inte har något att göra".
Jag skämtar inte, när jag var i Shanghai så stod jag utanför en butik och funderade över om jag skulle gå in eller ej. Det var nämligen rätt fullt med folk i butiken. Till slut tänkte jag: "äsch, den här butiken har fina kläder, jag får helt enkelt trängas lite". Väl inne i butiken insåg jag att alla som var där inne bar exakt likadana kläder. Kläder som butiken sålde. De var alla personal, och jag var den enda kunden.
På lite samma sätt kan man bli förvirrad över personalen här i huset där vi bor. Jag och Jenny gick ner för att fixa tvättkort en onsdag. Då sa receptionisterna (ja, det var minst tre av dem): "Hon som sköter det här är inte här idag. Ni får komma tillbaka imorgon". Så vi kom tillbaka på torsdagen, gav kort-tjejen våra kort och hon gav oss nya och så var det hela löst. Vi förstår fortfarande inte varför det tvunget skulle vara DEN tjejen som gav oss våra nya kort, för det var verkligen allt hon gjorde: plockade två kort ur en hög och gav oss.
Min personliga favorit är nog yogurtglassbaren vi går till på fredagar. Som rekord har jag där räknat personalen upp till nio. Nio personer, och tre kunder, jag, Jenny och en till. En sköter betalningen, en sköter yoghurtglassmaskinen, tre stycken lämnar ut beställningarna och fyra stycken tillagar smoothies inne i köket.
Men det är inte bara inne i butiker man stöter på såna här nya händelser. För att komma in på tunnelbanan mmåste man gå igenom en säkerhetskontroll, dvs. lämna sina väska på ett sånt där rullband man annars bara stöter på vid flygplatser. Alltid minst en, ibland två, står bakom och tittar på "X-rayen" av väskorna. Ordet får kaninöron, eftersom, de gånger jag lyckats få en skymt av skärmen har det bara varit en stillastående bild av väskor i genomskärning. Inne på tunnelbanan under rusningstid finns det människor i gula jackor som organiserar upp de kaotiska Beijingborna. "Stå bakom de gula strecket, vid sidan om de här två vita strecken. Ingen får, under någon omständighet, stå mellan dem, för då kan de avstigande inte komma ut". Sånt där som vi Stockholmare räknar ut själva. Men jag förstår dem - Beijings tunnelbanetraffik under rusningstid är verkligen skrämmande. Men ett kapitel för sig själv.
Städarna finns överallt. På gatorna, på tunnelbanan, inne i butiker, ja, verkligen överallt man går. Vissa har som uppgift att skrapa bort lappar och tvätta undan graffiti. Andra går omkring med sina enorma sopkvastar av hopbundna kvistar (såna där som häxorna flyger till Blåkulla på) och sopar lite grann och pratar med varann.
Och då har vi inte ens kommit till vakterna än. Ohh, vakterna, vakterna. Överallt finns dem. Inne i stan står de lite varstans på gatan. Här ute i förorten där vi bor finns de bara vid ingångarna. Det vill säga, en vid varje ingång till campuset (två stycken vid stora porten) och om natten finns det en vakt vid alla de viktigaste byggnaderna.
Jag skämtar inte, när jag var i Shanghai så stod jag utanför en butik och funderade över om jag skulle gå in eller ej. Det var nämligen rätt fullt med folk i butiken. Till slut tänkte jag: "äsch, den här butiken har fina kläder, jag får helt enkelt trängas lite". Väl inne i butiken insåg jag att alla som var där inne bar exakt likadana kläder. Kläder som butiken sålde. De var alla personal, och jag var den enda kunden.
På lite samma sätt kan man bli förvirrad över personalen här i huset där vi bor. Jag och Jenny gick ner för att fixa tvättkort en onsdag. Då sa receptionisterna (ja, det var minst tre av dem): "Hon som sköter det här är inte här idag. Ni får komma tillbaka imorgon". Så vi kom tillbaka på torsdagen, gav kort-tjejen våra kort och hon gav oss nya och så var det hela löst. Vi förstår fortfarande inte varför det tvunget skulle vara DEN tjejen som gav oss våra nya kort, för det var verkligen allt hon gjorde: plockade två kort ur en hög och gav oss.
Min personliga favorit är nog yogurtglassbaren vi går till på fredagar. Som rekord har jag där räknat personalen upp till nio. Nio personer, och tre kunder, jag, Jenny och en till. En sköter betalningen, en sköter yoghurtglassmaskinen, tre stycken lämnar ut beställningarna och fyra stycken tillagar smoothies inne i köket.
Men det är inte bara inne i butiker man stöter på såna här nya händelser. För att komma in på tunnelbanan mmåste man gå igenom en säkerhetskontroll, dvs. lämna sina väska på ett sånt där rullband man annars bara stöter på vid flygplatser. Alltid minst en, ibland två, står bakom och tittar på "X-rayen" av väskorna. Ordet får kaninöron, eftersom, de gånger jag lyckats få en skymt av skärmen har det bara varit en stillastående bild av väskor i genomskärning. Inne på tunnelbanan under rusningstid finns det människor i gula jackor som organiserar upp de kaotiska Beijingborna. "Stå bakom de gula strecket, vid sidan om de här två vita strecken. Ingen får, under någon omständighet, stå mellan dem, för då kan de avstigande inte komma ut". Sånt där som vi Stockholmare räknar ut själva. Men jag förstår dem - Beijings tunnelbanetraffik under rusningstid är verkligen skrämmande. Men ett kapitel för sig själv.
Städarna finns överallt. På gatorna, på tunnelbanan, inne i butiker, ja, verkligen överallt man går. Vissa har som uppgift att skrapa bort lappar och tvätta undan graffiti. Andra går omkring med sina enorma sopkvastar av hopbundna kvistar (såna där som häxorna flyger till Blåkulla på) och sopar lite grann och pratar med varann.
Och då har vi inte ens kommit till vakterna än. Ohh, vakterna, vakterna. Överallt finns dem. Inne i stan står de lite varstans på gatan. Här ute i förorten där vi bor finns de bara vid ingångarna. Det vill säga, en vid varje ingång till campuset (två stycken vid stora porten) och om natten finns det en vakt vid alla de viktigaste byggnaderna.
